Det hela började väl egentligen smyga sig på start redan två veckor innan. Märkte att slemproppen började gå lite då och då var och varannan dag. Fredag 2/8 kl. 12:00 får jag en hinnsvepning hos barnmorskan. Hon säger att den gick bra, jag var mogen och det kom blod på hennes handskar, vilket tydligen var ett bra tecken. Redan under eftermiddagen kände jag tryck nedåt, strålningar ner i ljumskarna och molvärk i rygg och mage. En stor del av slemproppen går sedan på lördagen, och resten går på söndagen.

 

Måndag 5/8 var det dags för flytt. Jag kände under hela dagen att jag fick allt hårdare sammandragningar, och på kvällen kom de var 15e minut, väldigt hårda, men inget som var direkt smärtsamt. När jag gick o la mig så var jag helt plötsligt snuvig och kände mig allmänt konstig. Kunde det vara ett tecken?

 

Tisdag 6/8 kl. 04:36 får jag första värken. Men jag förstår inte riktigt det direkt. "Vad var det?! Var det en värk??" tänker jag.. Eftersom det kändes inte alls som det gjort förut. Ligger och stirrar rakt ut i luften, och så kommer det en till. "Det måste varit en riktig!" Går upp och sätter mig i soffan, börjar nu klocka, eftersom jag märker att det kommer tillbaka med jämna mellanrum. Ca 7-8 min imellan, gör inte speciellt ont. Klockar fram tills Andreas går upp vid 06:00 och säger att vi får nog åka in idag.. Lite smått spända och skrattfulla båda två, skojar om att han kanske inte ens behöver bre sina mackor till 9 frukosten på jobbet - det här kanske går fort. Trodde vi ja.. Fortsätter att klocka och när de börjar närma sig 4-5 min imellan tycker Andreas att jag ska ringa in. Har då smsat med honom hela morgonen. Bestämmer mig för att koka 1 dl makaroner innan jag ringer, för jag hade ju minsann lagt på minnet att man skulle äta kolhydrater inför det stora "maratonloppet". Ringer förlossningen kl 08:39 och berättar att jag har beräknad födelse imorgon och har haft värkar sedan tjugo i 5 i morse. Hon konstaterar sen att det är för tidigt, att jag ska ta en Alvedon och försöka lindra med något hjälpmedel jag har hemma, och ringa tillbaka när jag känner att jag inte klarar mig hemma mer. Så jag tog en alvedon och la mig i ett varmt bad - hjälpte inte ett smack!

 

Min syster kommer och håller mig sällskap, och hjälper mig genom värkarna. Hon var den enda som visste om det förutom oss. Det jobbiga var väl att både min mamma och Andreas mamma skulle komma och städa den gamla lägenheten, och inte ville jag visa att jag hade värkar, envis som jag är. Så under hela dagen tvingas jag försöka gå igenom värkarna tillsammans med pokerface, Emelie hjälpte även till att distrahera. Och det verkade gå bra, då ingen av dom märkte något.

 

När Andreas kommer hem från jobbet strax efter kl 16 så har värkarna escalerat en hel del på dessa 12 timmar sedan de började. Han lagar mat till oss och jag försöker så gott jag kan att äta lite mellan värkarna. Men de börjar nu bli väldigt kraftiga och jag känner att det är svårt att hantera hemma. 18:21 ringer jag förlossningen igen, trots att det inte riktigt är 2-3 min imellan. Men de välkomnar oss in. Vi var väl dock inte så säkra på att vi skulle få stanna kvar, man det kändes skönt att åtminstonde åka in för att kolla hur långt jag kommit, och kanske kunna få något att sova på. Så vi packar in bb-väskorna i bilen, åker bort med hundarna till svärföräldrarna. Andreas tar ut hundarna och nästan springer in med dom, utan att jag ens fick säga hejdå till dom. Men han var ju "säker" på att vi skulle få åka hem igen, så han säger till sin mamma "Kan du ta dom?! Vi måste in till Ikea lite fort.." Detta gör ju förståss svärmor lite fundersam, men tänker väl inte mycket mer på det. Vi ville inte säga vart vi faktiskt skulle, om vi nu då inte skulle få stanna. Sen åkte vi till Eksjö BB.

 

Kl. 19:27 skrivs jag in, alltså fick vi inte alls åka hem igen. Nu var det verkligen på gång! Exhalterad och glada var vi båda två, trots att jag hade ont. Men jag tyckte ändå inte att det gjorde såå ont, det var ju fortfarande väldigt hanterbart. Undersökningen visade att bebisens huvud låg som det skulle, bäckeningången var fixerad och jag var öppen 4 cm. Efter undersökningen gick vi ner för att hämta väskorna i bilen, envis som jag var skulle även jag följa med. Vi passade på att ringa våra föräldrar och säga som det var, att vi nu var på förlossningen och att vi snart skulle ha vår älskade bebis hos oss! Det tog sin tid att hämta väskorna när jag hela tiden fick stanna och hänga på Andreas när det kom en värk. När vi sedan kom tillbaka till förlossningsrummet, då jäklar kom det en riktigt lång jobbig värk. Undrade när tusan den skulle sluta? Men efteråt var jag glad och pigg igen, som jag ändå tycker att jag var imellan varje värk. Jag använde en gåstol hela kvällen, varje gång det kom en värk så dök jag ner med huvudet i gåstolens stöd och liksom gungade åt sidorna samtidigt som Andreas masserade ryggen. När de frågar mig hur det går, och om jag vill ha någon smärtlindring vid 20:00 så tycker jag att det fungerar bra, jag vill inte ha någon smärtlindring ännu.

 

Efter att ha enbart haft gåstolen och Andreas massage som hjälp så vill jag nu testa lustgas, då värkarna bara blir värre och värre, jag fixade inte riktigt det själv. Så kl. 22:33 får jag Lustgas och min första känsla av detta var att det var läskigt. Jag andades in med näsan och ut med munnen, så som man skulle göra, samtidigt som masken liksom skjuter på med gas. Och efter att ha andats några tag så föll jag bara ner till sittandes i sängen, fortfarande hängandes över gåstolen, men världen bara snurrade! Det var en riktigt läskig känsla! Man blev liksom helt borta, jag kände hur man verkligen blev riktigt groggy och man nästan försvann. Men jag ville ju ge detta en chans, jag ville ju egentligen inte ha så värst mycket smärtlindring. Jag ville klara mig utan. Så efter kanske 3-4 värkar med lustgas så kände jag att det blev mycket bättre. Det började hjälpa. Vid 23:20 börjar jag tycka det är jobbigt även med lustgas. Jag undersöks och är nu öppen 7 cm. Önskar att få testa att bada, så då tog vi med lustgasen in till badet. Jag tycker inte att det hjälpte alls! Visst att det var skönt med värmen, men det hjälpte absolut ingenting mot smärtan under värkarna. När jag går ur badet får jag även en såndär lång värk som jag hade fått efter vi hämtat väskorna. Känner för tillfället att inte ens lustgasen hjälper och tårarna börja nu spruta. Kände lite att det fanns inte så mycket som hjälpte. Men ändå ville jag inte ha mer smärtlindring är lustgas..

 

Onsdag 7/8 kl 01:28 börjar nu mina krystreflexer komma. Alldeles för tidigt! Jag känner hur det bara trycker på och jag trycker utan att kunna stå emot! De skriker på mig att jag inte får krysta, att jag ska andas mig igenom det istället. Jag försöker andas i lustgasen, men tappar fullkomligt rytmen och får panik!! Tårarna bara sprutar och så fort det trycker så går det verkligen inte att hålla emot verken skrik eller kryst! In med näsan och ut med munnen, det funkar inte, paniken bara höjs tills jag känner hur Andreas andas i örat på mig. Och han lyckas få mig tillbaka i rytm igen. Men dessa krystreflexer går inte att hålla emot! De vill att jag ska försöka ligga på sidan, och de lägger upp mitt ena ben, men det funkade inte alls. Jag bara åmade mig när och visste knappt vart jag skulle ta vägen. Lägger mig istället på rygg med fötterna i sängen. 02:30 har jag haft oemotståndliga reflexer i en timme redan, och då spräcker de hinnblåsan så vattnet går. Känner hur det liksom blir varmt överallt.

 

Även om jag aldrig hade någon direkt tidsuppfattning, så förstår jag ju att jag måste ha haft reflexerna väldigt länge utan att krystvärkarna har börjat. Börjar undra va tusan som händer? Efter att ha hållt på att krysta utan att jag får, skrikit som en tok, andats lustgas och hållt på i 2 timmar så kommer äntligen de riktiga krystvärkarna. Det är alltså dags att börja krysta mer aktivt nu. "Som om jag inte redan gjort det i 2 timmar?" Ligger fortfarande på rygg med fötterna i sängen, men de säger åt mig att jag ska hålla ner rumpan när jag krystar. Jag fattar ingenting, så de lägger upp mina ben i luften istället, och det verkade väl fungera bättre då. De tyckte inte heller att jag skulle hålla Andreas hand längre, utan att jag skulle få mer kraft om jag höll om låren.

 

Från kl 03:30 krystar jag aktivt i en halvtimme, men har för korta värkar. Jag är fruktansvärt trött, krystar men med utebliven effekt. Hur ska detta gå? Hur ska jag orka? Vid 04:00 kommer en läkare in, detta får inte ta mycket längre tid! Så de beslutar sig för att klippa mig. Jag ligger där, med fortfarande helt slutna ögon, inne i mig egna värld där jag ska göra allt för att kämpa. Men fattar inte så mycket av vad som händer. Jag känner hur de är där nere o pillar, tillslut känner jag ett fruktansvärt stick, då de lägger en bedövningsspruta, sen klipper de mig 2 cm. Och utöver det ska de använda en sugklocka på barnet för att hjälpa till att få ut den.

 

Det går inte beskriva hur utmattad jag nu var, och jag riktigt känner hur det svartnar för mig. Jag känner hur jag nästan smälter ner i sängen och håller på att försvinna. Jag håller på att tuppa av! Jag har inte kraft kvar! Men så hör jag, någonstans, väldigt långt bort - kom igen nu! Ta i!! Från ingenstans får jag extra kraft, och på två krystar till är bebisen ute!

 

04:19 öppnar jag ögonen från att ha varit igenständ i flera timmar, och jag får syn på en liten bebis - vår bebis! Jag är tvungen till att titta flera gånger på Andreas, och tillbaka på bebisen för att ens förstå att det var verkligt. De håller upp bebisen och frågar mig om jag ser vad det är för kön? "En flicka!" Utbriser jag samtidigt som lyckotårarna kommer! En helt otroligt känsla, som omöjligt går att beskriva i ord. Den lycka man känner har man aldrig någonsin känt! Jag får upp henne på bröstet och jag bara skakar av både lycka och omtumling. Men jag får inte ha henne där alls länge, innan Andreas får ta med henne iväg med en barnmorska och ge henne, vad de kallar, en puff. Det visar sig att hon var lite seg på att skrika när hon kom ut (som jag inte riktigt la märke till), som de måste göra för att få ur all fostervatten. Så det var därför hon behövde en puff.

 

Men det var inte över än..! Nu skulle ju då moderkakan ut också. Vilket inte går! Den sitter fast! Så de sliter och drar och trycker som fan på magen. Galen smärta, var det inte nog med smärta nu? Var de tvungna att knåda på min redan otroligt ömma mage?! De sätter akupunktur på stortårna och lilltårna, för det skulle tydligen funka.. Efter att de hållt på och knådat och slitit i 20 minuter så kommer moderkakan ut. Men det var bara halva! Så de säger till mig att jag får åka ner och sövas och opereras! "Va i helvete säger ni?! Räcker det inte nu??" tänker jag, och känner hur rädlsan slår mig på käften. "Kommer jag vakna upp från detta? Vart tusan är min dotter och Andreas?" De börjar köra iväg mig i sängen, gör ett snabbt stopp i det rummet där Andreas sitter med vår dotter i famnen. De berättar för honom att jag ska opereras och han blir vettskrämd även han, frågar om det är allvarligt så han ska ringa mina föräldrar? Hur lång tid det kommer att ta? Men de sa att det var ingen fara och att det borde inte ta så lång tid..

 

Under tiden de körde ner mig, vilket kändes som tusen mil ifrån, så började jag få mina eftervärkar. Fruktansvärd smärta om igen! Inte tänker man på att man ska behöva uppleva likgiltiga värkar ytterligare gånger efter barnet har kommit ut. De frågar mig om jag varit sövd innan, och lite snäsigt svarar jag i smärtan "det vet väl inte jag!", men de tycker att det borde jag veta. Så jag svarar ännu argare att jag har haft rör i öronen när jag var mindre, alltså att jag hade varit sövd innan. Med rädsla försöker jag tänka på något bra när jag andas i sövningsmasken, tycker att det tar lång tid, att jag borde ha somnat nu.. Så hinner jag inte mer än börja tänka på hundarna så slocknar jag. Jag opereras mellan 05:40 - 06:04 och körs sedan till uppvaket. Minns jag låg där och stirrade och fattade absolut ingenting. Var det klart? Hade det gått bra? Men ingen pratade med mig.. Låg på uppvaket ungefär en timma innan de äntligen körde tillbaka mig.

 

Ser då min underbara dotter ligga och sova på pappa Andreas. Det var så underbart att se! Och jag började nu känna att jag kunde slappna av lite. Trots att jag var sjukt trött, efter att först ha haft värkar och förlossning i 24 timmar, och efter behöva vara med om operation. Vi fick gratulations fika, men orkade inte äta så mycket. Vid 11 tiden sen får vi ett rum, men det var fullt på bb avdelningen så vi fick va kvar på förlossningen, alltså fick vi inte ha på mobilerna.. Vid 15:17 får vi äntligen ett bb rum och kan ringa hem till våra familjer och berätta allting!

 

En stund senare, när vi äntligen började känna riktig lycka. Vi skulle få mysa tillsammans som famlj nu. Det kändes så bra! Men nu kom nästa smäll.. En läkare kommer in och säger att vår dotter skulle flyttas till Ryhov! "Va i hela friden händer nu?" Jag blev så chockad! Jag hade så fullt upp med mig själv så jag hade ju inte en tanke på att det hade "hänt" något med henne.. De hade ju tagit iväg henne för en puff, och kommit och undersökt henne ett flertal gånger under dagen. Men det var ju inget jag reflekterade på? Men det visar sig att hon fått en infektion och måste läggas in på Neonatalavdelningen på Ryhov! Och jag blev så förbannad när de säger att hon ska få åka med en sköterska i en ambulans - men att vi inte får åka med, utan att vi får ta egen bil! Jag som inte kan gå, inte kan sitta, som fan knappt kan ligga ner eller ens röra mig, ska nu behöva ta mig till bilen och åka till Jönköping, medans de rövar bort min dotter.. 16:20 skrivs vi ut och vi åker till Jönköping.

 

Ringer mamma under tiden och berättar. Jag hade ju inte en tanke på detta förra gången vi pratade, jag hade ju ingen aning. Men eftersom jag föddes förtidigt och själv låg inlagd på Neonatal så lugnade mamma mig med att de är så duktiga där inne. De har 100% koll dygnet runt, och att hon får den bästa vården hon kan få. När vi sen kommer dit så hamnade ju jag på förlossningen, och hon var på en helt annan avdelning. Vi fick vara hos henne hur mycket vi ville, men vi fick inte ta med henne till oss.. Även om det var skönt att få ostört på natten så saknade man ju henne så det gjorde ont! Det var ju inte alls så det skulle vara! Det blev inte alls som man hade förväntat sig..

 

Vi fick alltså åka till Ryhov samma dag som hon föddes, på onsdagen, och på fredagen skrevs jag ut från förlossningen. Alltså skulle det vara samma sak som att få åka hem. Men eftersom vår dotter var inlagd på Neonatal, så fick vi ett såkallat familjerum. Det var lite som ett vandrahem, man fick ett rum att bo i, men man fick nu ha med sig sina egna sängkläder, sin egna mat osv. Så när jag kom till det rummet, och Andreas åkte hem för att hämta mer kläder och mat osånt, när jag satt där helt själv, så bara brast det! Först nu förstod jag att vi kommer inte komma härifrån. Vi får inte åka hem. Min dotter har en infektion och får antibiotika, och har en massa slangar överallt på sig och får mat genom sond. "Varför? Var det verkligen inte nog nu?"

 

Jag kände mig stark i början, men ju fler dagar vi var fast där, desto mer frustrerad och ledsen var jag. Jag grät flera dagar, det bara rann ner utan att kunna stoppas. Det var så otroligt jobbigt att känna att man inte fick ha sin dotter hos sig som man ville, att man inte fick komma hem och börja leva sitt nya liv. Och mitt uppe i allt med henne, så händer det såklart ytterligare en sak med mig.. Där de klippte mig, där hade stygnen gått upp! Så på måndagen tvingades jag sy om, och all smärta började om igen. Jag var först livrädd för att det skulle göra lika ont som jag redan varit med om, att jag skulle behöva gå igenom allt igen. Men det gick mycket bättre än förväntat som tur var.

 

När hon äntligen friskförklarades, så var det bara en sak kvar - amningen skulle komma igång. Så ni ska ju inte tro vi fick åka hem när hon var frisk.. Några dagar till, men det kändes som att vi aldrig någonsin skulle få komma hem. Samtidigt som hon fick äta på mig, hade hon sond och jag fick pumpa för att få igång mjölken och stimulationen. Men ju piggare hon blev, desto mer orkade hon äta på mig, och då kunde vi minska mer på sondmatningen. Tillslut helammade jag i två dagar, och på fredagen fick vi äntligen åka hem! Då hade vi åkt in till Eksjö för att föda på tisdagen, och kom inte hem fören fredagen veckan efter! Däremot skulle vi åka tillbaka dagen efter på ytterligare en vägning av henne, för att vara helt på den säkra sidan.

 

Och vilken lycka att äntligen få komma hem! ♥