Innan vi åkte in till förlossningen på fredagsmorgonen så tog jag de sista bilderna på den gigantiska magen, som ni kommer få se i ett annat inlägg. Pussade självklart Jolie hejdå, som låg och sov helt ovetandes om att hon snart skulle få ett syskon.

 

 

Jag var ganska lugn över att bebis inte hade kommit ännu. Det fanns inga direkta otåliga tankar, utan mer nyfikenhet när bebisen skulle komma. Skulle den vara lika punktlig som sin storasyster? Eller hur många dagar kommer jag gå över? BF dagen kom och inga tecken på att det skulle starta, dagen efter var jag och förevigade magen med magiska bilder som min kusin tog. Och dagen efter, alltså på torsdagen 29/10 kl 13.00 så hade jag tid hos barnmorskan. Mätte magen och lyssnade på bebis, därefter fick jag en hinnsvepning. Bm säger att jag var öppen 2 cm, otroligt mogen och hon sa rakt ut att det var bara värkarna som fattades. En lyckad hinnsvepning och innan jag gick därifrån så sa hon att har jag tur kan det starta redan inatt. Kan säga att jag gick därifrån väldigt pirrig och glad!

 

Jag gick och la mig tidigt på torsdag kvällen, för tänk OM det startar, då måste jag ju tanka sömn så gott det går. Tror jag var i säng vid 21 tiden, sen vet jag att jag började vända och vrida på mig rätt mycket framåt 23 tiden, men jag sov ändå vidare. Vid kl 01 på fredagen den 30/10 vaknar jag till på riktigt och inser att jag faktiskt har värkar! Aningen svaga och jag inser att varför jag vänt och vridigt sedan 23, faktiskt berodde på att jag hade värkar. 01.07, 01.19 och 01.23 lägger jag på minnet. Vill ha ett litet humm om hur långt det är imellan. Jag ligger kvar i sängen och halvsover/vilar mellan värkarna eftersom de än är svaga. Behöver tömma magen och därefter en värk till. Behöver tömma magen igen, och jag vet ju att kroppen kan förbereda sig så när det verkligen är på gång. Ligger i sängen med vetepåsen för att se om det hjälper liten. "Men nej nu kan jag inte sova mer, jag är alldeles för piggig och glatt uppspelt - inom det närmsta ska jag föda barn!" Så jag går upp, packar klart BB väskan, uppdaterar min syster som skriver att jag nog borde ringa förlossningen snart för det kan ju gå snabbt! Skrattar lite för mig själv och skriver tillbaka att jag inte ens har väckt Andreas än, eller ens börjat klocka värkarna. Tar sista magbilder på den otroligt stora fina magen. Tar min första Herbalife shake, för nu ska jag minsann ladda upp!

 

Någon gång mellan 02.30-03.00 väcker jag Andreas. Då har jag hunnit packa klart BB väskan och allt som ska vara med, dricka min shake och värkarna kommer tätare och blir hårdare. Säger till honom att det snart är dags att åka in och att han kanske borde ringa hit sin mamma. 03.14 ringer jag till förlossningen på Ryhov, för då har jag börjat behöva andas igenom värkarna. Säger till dom hur allt ligger till och att vi åker från Nässjö och att jag vill inte ha bråttom in när det hittills har gått relativt fort. De säger att vi är välkomna in så vi ringer dit Annelie och packar in oss i bilen för att åka. Sveper ännu en shake och Pussar älsklings tjejen massor som sussar så gott. ♥

 

04.00 är vi halvvägs in till Ryhov och det funkar bra att ta värkarna i bilen. Rövvärmen i sätet hjälper bra. Vi båda är väldigt glada, uppspelta och spända! "Tänk att vi snart är tvåbarnsföräldrar! Och vem är det nu som gömt sig där inne hela tiden?" Jag känner mig så himla pepp! 04.20 skrivs vi in på förlossningen på Ryhov. De undersöker mig och jag är då öppen 5 cm! Jag peppar mig själv för att ha slagit mitt förra rekord med att vara öppen 4 när vi kom in med Jolie. Får sen ligga med CTG på magen och jag tar värkarna väldigt bra under tiden, eftersom man måste ligga helt stilla kan det ju annars vara plågsamt. Vid 05.04 sen får vi en förlossningssal och jag är än inte alltför smärtpåverkad. Jag är så himla taggad och glad! IDAG får vi en bebis, för inte trodde jag det skulle bli långdraget så det hann bli en ny dag. Vi gör oss "hemmastadda" i salen och de frågar om min förra förlossning och hur stor hon var osv. Jag får ofta gå och kissa, och liksom förra gången så var ståbordet min bästa vän, haha! Den stod jag och gungade på när värkarna kom och det gick väldigt smidigt än så länge. Satt och gungade på en boll imellan värkarna, eller travade omkring och kollade på allt som fanns i rummet. Och Andreas serverade mig shake och saft så jag höll energin uppe. När de sen skulle sätta en kanyl i handen på mig, så tyckte jag det var superjobbigt. Och när hon försökt i ena handen, och misslyckats så kom tårarna. Jag tycker det är så himla obehagligt och så måste hon göra om det i den andra handen. Men där lyckades hon såklart och jag fick beröm av både henne och Andreas.

 

Det rullar på bra. Både Anderas och personalen frågar mig flertalet gånger ifall jag vill börja med lustgasen, men "Nej inte än" svarar jag. Säger till Andreas att "När jag väl börjar med lustgasen så blir jag så borta, och jag vill vara med så mycket som möjligt". Har inte riktigt koll på tiden, men när de undersöker mig och jag är öppen 7-8 cm. Det har alltså gått väldigt bra! Men där ligger jag ganska länge. Vid 07.26 har jag sedan ett litet tag tillbaka börjat med lustgasen, och de satte 40/60 först eftersom jag sa att jag inte ville bli sådär borta. Men visst blev jag snurrig och något borta de första tagen denna gången med, men det var inte alls lika läskig känsla som med Jolie.

 

När de undersöker mig en andra gång så ligger jag fortfarande på 7-8 cm och jag börjar då känna mig lite otålig, eller egentligen mer rädsla för att det skulle bli långdraget denna gången med och för att få hemska krystreflexer även denna gången. Jag tror att jag började trigga igång rädsla och lite liksom tappade fokus lite, för kort därefter så inbillar jag mig reflexerna. Och personalen var noga med att förklara för mig att jag inte får krysta, men att kroppen är så kraftfull så känner jag att jag måste, så gör jag det. "Håll emot det du kan, och tryck det då måste" var något de sa många gånger. Och bortsätt mot förra gången som jag tog i för kung och fosterland varenda gång dessa reflexer kom, så kunde jag faktiskt stå emot flertalet av reflexerna nu. Precis som de sa så höll jag emot det jag lyckades och skrek ut det som inte gick. Jag kände ändå att jag hade kontroll över situationen!

 

Vid 08.28 höjer de lustgasen till 50/50. Jag ligger fortfarande på 7-8 cm och jag har nu en tid legat i sängen istället för att vara uppe och stå emot gåbordet. Jag tycker det är jobbigt att ta värkarna liggandes, men det är så skönt att få ligga där imellan och vila inför nästa. Så det överväger och jag ligger kvar. Krystreflexerna är fortfarande där men jag har rätt bra kontroll över dom än, håller emot de flesta och skriker ut de jag måste. Jag har ett sånt otroligt bra team som hjälper mig hela tiden och Andreas har under hela tiden masserat min rygg och andats tillsammans med mig. Och såklart serverat mig shake och saft under tiden. Personalen märker på mig att jag tycker det tar för lång tid, och jag börjar liksom gorma om att "Borde jag inte öppnat mig mer nu?" så vid 09.15 tar de vattnet på mig. En stund därefter hamnar jag på 9 cm.

 

Vid 09.38 kommer äntligen krystvärkarna! De tar lustgasen ifrån mig och jag bara tittar förvånat på dom, de säger då att "Nu behöver du inte denna längre, det är dags att krysta och du fixar detta galant!". Jag känner mig jättepaff och samtidigt taggad för att det snart är över. De ber mig lägga mig på sidan och lägger upp mitt ena ben. Krystar några gånger och sen, vad det känns som en evighet så kommer det ingen mer krystvärk. Jag undrar när sjutton det ska komma igen. Tycker att jag ligger där med benet i vädret jättelänge och bara liksom tittar på personalen och Andreas. Helt cool-lugn och väntar. Det roliga var att jag under tidigare krystväkar sagt rakt ut "hallå jag bajsar!" haha. Det känns så galet! Snart är bebisen här! De berättar för oss att bebisen måste rotera en sista gång innan det är dags igen, och jag har inte fått klart för mig om huvudet då redan var ute, men det borde vara så för sen vart det en sista kryst och hela kroppen kommer ut. Det är sådan sjuk känsla av befrielse när bebisen väl är ute. 10.03 föddes våran efterlängtade bebis! ♥

 

Direkt när bebisen kommit ut så hör jag inget skrik, och jag känner hur jag för en sekund blir jätterädd, bebisen måste ju skrika! Jolie skrek inte, och varför gör inte denna bebisen det? "Varför skriker den inte?" frågar jag gång på gång, "Varför skriker den inte?" Och då kommer den igång. "Men vad blev det då?!" frågar jag istället med lycka, och tittar på Andreas som bara flinar åt mig, eftersom han redan har sett vad det blivit. "Det får du titta själv", svarar barnmorskan och lägger upp bebisen på bröstet på mig. En pojke! Jag har fått en son! Jag har en dotter där hemma, och nu har jag fått en son. Det är en så otroligt häftig känsla, jag är så lycklig och jag tittar många gånger under den lilla filten, det är verkligen en pojke. De berättar att han blivit lite tagen av förlossningen så det var därför han inte kommit igång med skriket direkt, och upplevs ha ansträngd andning, men att det inte var någon fara. En barnläkare var inne och lyssnade på honom och godkände honom. Så lyckan var total! Jag har gått igenom ännu en förlossning, men denna gången fick jag upp mitt barn på bröstet, och fick ha kvar honom där, det var verkligen oslagbart!

 

Jag sprudlade av lycka, med min son på bröstet och min fina underbara Andreas bredvid mig. Moderkakan fiskades ut och därefter fick jag olika slags bedövning för att sen sys. Jag ligger där och bara beundrar min lilla son, samtidigt som de håller på och grejar där ner. Vet att jag nästan blev irriterad där ett tag när det tog sådan tid. När de sen sytt klart och lämnat oss ensamma för att hämta oss lite, får sen den klassiska "Välkommen till världen - fikat" och det var SÅ gott! Med Jolie vart jag inte intresserad alls av att äta för jag var så sjukt utmattad. En stund senare kom de tillbaka för att väga och mäta vår lilla son. Som ja, visar sig inte alls vara så liten.. 4340 gram och 53 cm lång. Jösses, det vart ingen liten bebis jag tryckt ut, haha! Men han kändes ju så himla liten och pluttig ändå. Så varm och go, jag vill aldrig någonsin släppa honom! ♥

 

Vid 14.15 flyttas vi från förlossningen till BB avdelningen. Där njuter vi för fullt. Lille pojken har ammat på superbra sedan start och allt känns så himla underbart! Vi får äntligen tillfälle att ringa våra föräldrar och berätta den stora nyheten. Jolie har fått en lillebror. Oslagbar känsla! En lillebror. Det flyter på bra och vi myser som bara den. Sen på lördagen så diskuterar vi från och till om vi ska åka hem idag eller stanna en natt till. Men vi bestämmer oss för att åka hem, men att Jolie får sova en natt till hos sin farmor så vi får första natten själva, även om vi saknar henne otroligt mycket, så får vi landa lite själva med det nya lilla knytet. Så framåt kvällen så säger vi att vi vill åka hem, men Andreas har då under dagen påpekat att han tycker lillebror har andats snabbt, att han tycker det liknar Jolie's andning hon hade i början, ni vet hon hamnade ju på Neonatal för infektion. Så innan vi skrivs ut för att få åka hem, så frågar vi om andningen och de började räkna. BB personalen tycker då också att han andas lite snabbt. Så efter några gånger de räknat andningen så kontaktar de Neonatal för att göra lite prover, så vi inte åker hem med en bebis som kanske skulle kunna ha en infektion. De tycker vi ska komma ner dit och vid 20.46 blir vi utskrivna från BB och därefter inskrivna på Neonatalavdelningen.

 

Det visar sig alltså, att vår son, liksom sin storasyster, även han har fått en infektion. Och där hamnar vi på Neonatal även denna gången. Det vart lite oklart i början om vi behövde stanna eller inte, men vi fick först stanna kvar tills antibiotika-kuren var slut på tisdagen, och blev lovade att få åka hem på onsdagen. Dock fick vi sen inte åka hem fören på fredagen den 6/11. Men allt om Neonatal kommer jag att berätta i ett annat inlägg.