Inte delat med mig
Känns en aning konstigt att inte ha skrivit här på jättelänge. Jag som alltid brukar dela med mig vad jag gör och hur det går för mig. Det har ju egentligen hänt massor sedan jag skrev sist, och jag kommer knappt ihåg hälften? Det är väl egentligen det bloggar är till för, att man ska kunna blicka tillbaka och läsa om sånt man glömt bort..
Men jag berättade iallafall att Portly fått en lillebror, Diezel :) han växer så det knakar må ni tro! Nästa vecka är han hela 4 månader! Och han är snart ikapp storebror på höjden :) På hans första besök hos veterinären för vaccination var han superduktig! Till skillnad från Portly som ska skälla på alla andra hundar. Sedan råkade de ut för, vad jag trodde var öroninflammation, så de fick åka med min syster och farmor till veterinären igen. Men det visade sig vara en bakterie istället, så nu är de fina och rena i öronen igen efter en veckas rengöring :) Diezel är ett riktigt matvrak! Han bara glufsar i sig alla mat och går sedan flera gånger tillbaka till skålen för att se om det kommit något nytt ;) haha. Sötisen ♥ Han älskar vår saccosäck här hemma, just nu så ligger han och snarkar i den, vilket inte är så ovanligt. Han har även börjat gå i trappor, mest uppför, och har börjar anama begrepper "sitt". Så duktig är han min lilla fis. Tänkte jag skulle lägga upp lite bilder på mina bebisar :)
Inte långt efter Diezel kom hem till oss så fick han även vara med om att åka tåg! Jag bestämde mig för att impuls-resa till Annie i Malmö. Började packa och två timmar senare satt jag på tåget tillsammans med Portly & Diezel. Portly har ju åkt tåg innan och känner igen sig någolunda hos Annie. Men för Diezel var ju detta första gången och det gick galant! :) Så duktiga små liv! Både resan dit och hem så sov de mestadels och var lugna. Väl hos Annie var det inga problem heller, han rättade sig efter miljön och tror han tyckte det var spännande ;)
Har även tränat mycket stadsmiljö och att åka bil det älskar han! :) Måste även få säga att han har blivit himla duktig på att hålla sig med, inte så mycket kiss inne som det var i början.
Vad som hänt mer under denna tiden är väl inte så viktigt kankse. Det enda är väl att jag har jobbat ca 63% nästan hela Maj. Kommer jobba väldigt mycket nu i sommar och efter sommaren kommer jag få en tjänst på 41% :) känns jättebra! Vet inte riktigt hur länge den varar men mellan 1 år och 1,5 år. Så min tanke är väl att jag ska spara så jag kan köpa mig en nyare bil :) den jag har nu håller på att rasa totalt :p bromsarna är inte pålitliga och den har börjat gasa av sig själv när jag kopplar och massa skit. Så mitt mål är en nyare bil!
Nu ska jag fixa mig något att äta. Syster kommer framåt 12 tiden för att vara bebisvakt. Jag ska till doktorn vid 14, och farmor ska följa med mig. Ska äntligen få svar på tal. Så får hålla tummarna för att det går bra! Hej så länge!
Helt otroligt!
Från mitt senaste inlägg, tills nu, har lyckan höjts otroligt snabbt! Pratade lite med min syster och även med Andreas om hur jag kände. Fick även en otroligt peppande kommentar från min allra bästa vän Annie ♥ Så jag tog mig i kragen för att åka och köpa mig en riktig våg! Ingen Rusta skit som min förra, utan jag köpte mig en OBH Nordica för 395:- så den borde vara pålitlig. När jag kom hem tog jag ett djupt andetag och ställde mig på vågen, den bittra sanningen skulle komma. Har jag gått upp allt jag har gått ner? Och med det chockerade resultatet så hamnade vågen på detta:
Står på exakt samma som jag gjorde sist jag vägde mig sist, för ca 1.5 månad sen. Det är helt otroligt!! Nu är jag lycklig må jag säga! Jag slipper känna ångerst för att jag har slarvat. Och nu är det bara att finna ny styrka, ta nya tag och ge gärnet!!
Jag har även beslutat mig för en ny metod när det gäller maten. Jag kommer att utesluta kolhydrater som pasta, potatis, ris och bröd. Kommer oxå att utesluta allt godis och liknande, som jag körde stenhårt på i början, då jag faktiskt klarade så långt att jag blev av med sötsuget! Men däremot kommer jag att ha 1 ätardag i veckan, vilket kommer vara lördagar. Om jag nu ska ha ännu striktare regler på min mat, så måste jag även få känna att jag kan äta den där glassen eller chokladbiten som lockar så fruktansvärt.
Man kan fan inte ta död på livskvalitén! Och nu, nu kör vi!
Ge mig styrka!!
Nu sitter jag här.. Det var 1 månad sen jag skrev något här, och skammliga 1,5 månad sen jag ställde mig på vågen. Har inte sedan dess vågat! Allt har bara gått utför för min viktresa. Jag skäms över mig själv att jag någonstans på vägen gav upp. Jag vågar knappt erkänna för mig själv. Men denna gången har inte varit annorlunda mot andra gånger, hur kunde jag tro på att jag skulle lyckas? .. Det kändes så himla bra i början, och jag lyckades gå ner 6kg. Men när man väl tänker efter: 6kg är inte alls mycket. Det är en piss i havet jämnfört mot vad andra presterar på korare tid. Nu vill jag inte ens stå öga mot öga med vågen. Känns som jag har gått upp det jag lyckats gå ner.. Jag har inte tränat riktigt på säkert 3 månader. Jag har ätit onyttiga saker som det vore nyttigt. Jag har tappat förmågan att tänka på min vikt totalt! Jag kan inte ens vara stolt över mig själv längre..
Vilken dag som helst har mitt gymkort gått ut, det var 6 månader på det kortet, hur mycket har jag ens tränat? Kankse max 2 månader samanlagt.. Jag skäms så fruktansvärt över mig själv! Jag skulle ju klara detta.. Det skulle inte vara så svårt.. Men tro mig, det är det. Som sagt, det har inte gått annorlunda mot andra gånger. För varje gång jag försöker, så misslyckas jag. Jag är för otålig. Ser jag inte att det ger resultat, då ger jag upp. Men någonstans inom mig säger ändå, jag klarade faktiskt 6kg! Det är mer än jag någonsin lyckats gå ner. Men tanken av att det var 9kg kvar till mitt mål, och säkerligen ännu mer. Det gör ont.
Ska jag våga? Ska jag våga ställa mig på vågen och blotta mig själv för sanningen? Jag vill kunna ha styrkan, och jag vet att jag egentligen har det. Jag måste kunna vara ärlig mot mig själv, annars kommer jag aldrig kunna få kraft att börja igen. Men det största problemet är nog att min våg troligvis är sönder, så skulle jag ställa mig på den, så skulle den antingen visa glädjevåg, eller alldeles för mycket och trycka ner mig ännu mer.
Snälla någon där ute, detta är inte ett rop på hjälp. Men jag önskar bara att någon kan kliva fram och ge mig några peppande ord. Något som stärker, något som ger mig styrka. För allting känns så himla hopplöst just nu. Jag skäms.
