Saker i vägen..
Hatar att man så himla lätt blir bekväm! Jag som de första veckorna/månaden, tränade stenhårt 5 dagar i veckan och åt efter mina regler som var satta. Hur ser det ut nu? Denna veckan har jag inte gått ner något alls. Inte heller gått upp. Står på samma siffra som förra veckan: 64.0 kg. Bra att jag inte har gått upp, då jag defenetivt har slarvat med maten, och framförallt: slarvat med träningen! Blir fan ledsen på mig själv! Jag fixar ju dethär, det är ingen snack om saken - men varför har jag blivit så satans bekväm? "Jag tar en tur på crosstrainern istället" och sen hamnar jag framför tvn ändå. Det var ju inte såhär det skulle bli? Att ha en crosstrainer hemma, har två olika sidor, är asbra då man faktiskt KAN träna när man vill, men oxå att man kan skylla på att man tränar på den istället för att åka till gymmet.. Jag har en stor nedgång i min berg&dal-bana just nu, och jag vill komma upp på toppen igen!
Köpte nya jeans i helgen förresten.. Samma storlek på de jag redan har, som har gått sönder - men som jag även har töjt ut. Alltså, jag borde komma i de nya, men har inte testat än. Jag har hela tiden en tanke 'när jag är smal, då jäklar ska jag köpa nya kläder' , 'när jag är smal kan jag äntligen känna mig normal igen' , 'när jag är smal...' . Men jag är ju påväg!! Varför sitta och gnälla över saker som 'när jag väl ÄR smal' , när jag istället kan sätta fart på hästen och faktiskt BLI det?! Det känns så himla bra när jag väl är på gymmet, är där på löpbandet och springer mina 20 min dagligen. Efter varje steg jag tar så känner jag mig närmare målet. Men varför i herrans namn är det så himla hårt att ta sig dit då?! Jag som hade denna otroliga gnistan i början. Fan åt bekvämhet.
Kommentarer
Trackback
